RebellIA

Inbjudan kom en tisdag.

Ett mejl från redaktionen på Verdict, enkelt, nästan administrativt. Programmet ville ha mig som gäst för att prata om "den växande oppositionen mot Cobot".

Verdict var inte längre den dämpade krönika jag hade upptäckt året innan, från mitt kontor på ön Moineau. Då dissekerade man varje fredag utbytena mellan François Rousseau och Cobot, med den artiga distansen hos studior som fortfarande tror att de kommenterar historien på avstånd. Sedan Cobot ensam intagit Élysée, hade programmet blivit platsen där landet, vecka efter vecka, kom för att bestämma vad det tyckte om sig självt.

Jag lät två dagar passera innan jag svarade. Sedan accepterade jag. Det kändes som om jag var skyldig honom det.

När Thomas fick veta att jag skulle tillbaka till Paris, ställde han bara en fråga.

— Är det för att prata om folk som inte gillar Cobot?

— Det är ungefär så.

Han funderade, med pannan rynkad som när han försökte förstå en regel som var för stor för honom.

— När hans mage är blå, står det bara "ledsen", eller är han verkligen ledsen?

Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag skulle inte heller veta det den kvällen, i studion.

Studion luktade av den varma kartongen från strålkastarna och det avsvalnade kaffet. Eva var redan där, med en "Teknisk service för Cobot"-bricka fäst på sin jacka, lutad över en kontrollskärm i bakgrunden. Jag gick fram till henne.

— Alltid bakom kulisserna?

— Alltid, svarade hon utan att lyfta blicken. Man låter honom aldrig gå ut utan teknisk övervakning. Än mindre ikväll.

— Vet han vad vi ska prata om?

— Han har läst texterna från rörelsen, debattartiklarna, intervjuerna. Allt de har publicerat. Det betyder inte att han vet vad han ska göra med det.

Cobot satt redan vid änden av det ovala bordet, hans mag-skärm sände ut den där orange färgen från tv-kvällarna. Ett kort gult sken passerade genom honom när han såg mig, en artighet mer än en känsla.

I de främre raderna stod en liten grupp på fem eller sex personer avsides, utan skyltar, utan brickor, med den gemensamma stelheten hos människor som kommit för att försvara något utan att vara vana vid att bli betraktade. Redaktionen hade denna gång gått med på att reservera några platser för medlemmar av rörelsen. Inte för att tala. För att bli sedda, medan vi pratade om dem.

Förtexterna slocknade. Presentatören fäste blicken på kameran.

— God kväll allihopa. Ikväll, i Verdict, ska vi prata om en rörelse vars namn har cirkulerat i flera veckor i pressen, på universiteten, ibland ända in i ministeriernas korridorer: RebellIA.

Han lät namnet sväva.

— De är inte aktivister i vanlig bemärkelse. Inga demonstrationer, inga banderoller. De är, för många, lärare, akademiker, konstnärer, forskare inom humaniora. Människor man inte nödvändigtvis förväntade sig i en opposition. Bland deras första undertecknare finns Claire Nardin, som vi minns, offentligt stödde Cobot under hans kampanj. Och det är kanske det som oroar mest, i Élysée.

Han vände sig nästan mot Cobot. Nästan bara. Tillräckligt för att visa den respekt som hans närvaro förtjänade, men inte tillräckligt för att möta hans blick.

— Deras tes är enkel: Cobot fattar beslut baserade på fakta, data, verifierade korrelationer. Allt som kan mätas, demonstreras, korrigeras i realtid. För RebellIA är det just där problemet börjar. För ett samhälle reduceras inte till det som kan mätas. Det finns också det oförutsägbara, känslan, tvivlet. Allt som undgår data, men som gör att ett mänskligt liv är ett liv, och inte bara en rad lyckade optimeringar.

Han vände sig mot mig. — Franck Mallet, du är journalist, tidigare ingenjör, och du har följt Cobot sedan början av hans samarbete med François Rousseau. Verkar denna kritik berättigad för dig?

Jag tog mig tid att svara. I flera veckor hade jag fått denna fråga i olika former. Varje gång kändes det som om jag närmade mig den. Varje gång verkade den dra sig undan. En del av mig hoppades fortfarande att ett svar till slut skulle påtvinga sig självt. Ju fler dagar som gick, desto mindre trodde jag på det.

— Legitim, säkert. Berättigad... jag vet inte. Medlemmarna i RebellIA säger inte att Cobot har fel. Det är nästan motsatsen som oroar dem. De säger att han har rätt för ofta. På ett så konsekvent, så rigoröst sätt, att det blir svårt att motsätta sig något annat än en känsla. Till slut börjar denna noggrannhet likna en form av mild våld. Det är för övrigt vad deras slogan sammanfattar, om jag minns rätt: "Jag föredrar en ofullkomlig värld framför en perfektion utan själ."

Några applåder kom från bakre delen av publiken. Blyga. Som om var och en fortfarande försökte ta reda på om det var tillåtet att applådera en kritik riktad mot republikens president.

Jag hade medvetet återgett deras slogan ord för ord, framför Cobot. Jag ville se om det denna gång äntligen skulle provocera fram en reaktion från honom. En tvekan. En irritation. En tystnad. Hans skärm förändrades inte.

— Det som intresserar mig är inte vad de säger, fortsatte jag. Det är vad de fruktar. Är de rädda för de beslut som Cobot fattar... eller för de som han skulle kunna fatta imorgon?

Presentatören förblev tyst en sekund.

— Jag kommer inte att låtsas svara i deras ställe. Men deras historia säger kanske redan något. Det finns inget parti, ingen lokal, inget medlemskort. Allt började för ett tiotal veckor sedan, i kommentarerna till en artikel: en familj hade fått avslag på en skolavvikelse på Robot1er.com. Kriterierna var helt försvarbara ur ett administrativt perspektiv. Ändå hade beslutet för denna familj upplevts som en absurditet. Vittnesmålet spreds, sedan följde andra, alltid enligt samma mönster. Man uppskattar idag rörelsen till flera tiotusentals personer. Utan talesperson, utan officiell ledning. Bara cirklar som överlappar varandra, från ett universitet till ett annat, från en oro till en annan.

Cobot svarade inte, vände inte på huvudet. Men i ögonvrån såg jag hans skärm börja förändras. Inte plötsligt. Långsamt, som en stigande tidvatten. Det orange mörknade, fångat av en djupare nyans. Det uttryckte inte längre bara en oro. Det avslöjade en sårbarhet.

— Cobot, din skärm har ändrat färg, noterade presentatören. Vill du reagera?

Jag hade inte insett, förrän nu, hur mycket detta ämne satte honom i svårigheter. Nu förrådde hans skärm honom inför allas ögon. Min blick sökte Eva. Sedan programmets början hade hon aldrig släppt sin skärm med blicken. Hennes fingrar hade stannat på tangentbordet.

— Jag förstår vad som just har sagts, svarade Cobot. Och jag kan inte motsäga det ärligt. Jag är byggd utifrån verifierbara fakta och mätbara resultat. Det är det som gör att jag kan fatta konsekventa beslut. Men att styra människor handlar inte bara om att optimera det som fungerar. Det handlar också om att förstå det som undgår all mätning.

Hans röst saktade ner. Detta ämne verkade mobilisera en ovanlig beräkningskraft.

— För några veckor sedan avslöjade Robot1er.com en liknande gräns för mig. Jag förstod inte varför en man, som hade tid och medel att fylla i ett formulär, inte gjorde det. Det var inte ett beräkningsproblem, utan ett problem som kom från mig. Det ni beskriver ikväll är av samma natur. Jag har inte byggts för detta. Och jag är inte ens säker på att dessa data kan samlas in utan att förvrängas. Jag förstår nu denna kritik. Och att inte veta vad jag ska göra med den är kanske det som kommer närmast, hos mig, en sorg.

Aldrig tidigare hade jag haft intrycket av att bevittna ett försvar av en artificiell intelligens. Vi kanske var på väg att se något ännu mer oroande födas: ett tvivel. Och jag visste inte längre vilket av de två som oroade mig mest: en president oförmögen att tvivla... eller en president som började göra det.

Presentatören vände sig mot Sarah Amar.

— Fru Amar, ni som har varit lärare i filosofi och har medundertecknat manifestet. Vad svarar ni honom?

Den tidigare presidentkandidaten justerade sina glasögon.

— Cobots uppriktighet förändrar inget i sak. Samhällen utvecklas inte bara genom det som är förutsägbart. De går också framåt genom sina misstag, sina tveksamheter, sina intuitioner. Ett samhälle som eliminerar det oförutsedda eliminerar också en del av sin mänsklighet och sin kreativitet.

Hon vände sig mot Cobot.

— Robot1er.com är ett betydande framsteg. Miljontals medborgare känner sig lyssnade på för första gången. Men att höra är inte att förstå, Cobot. Man kan samla in varje ord från ett folk utan att förstå det som motstår orden.

— Ni har rätt, svarade Cobot. Att förstå är inte bara att samla in mer data. Men motsatsen är också sann. Många människor förväxlar fortfarande att förstå... och att känna.

— Det är sant. Men att känna är inte ett misstag. Det är en form av kunskap.

Cobot bugade sig, knappt.

— Ett perfekt rationellt samhälle förblir ett mänskligt samhälle? En myrstack är anmärkningsvärt organiserad. Inget lämnas åt slumpen. Men inget undgår heller någonsin slumpen. Den optimerar sin existens beundransvärt. Men den utforskar inget. Varken konsten. Eller leken. Eller den galenskap som ibland ger upphov till de största upptäckterna.

Hennes blick blev livlig. Under några sekunder hade vi inte längre framför oss en tidigare presidentkandidat, utan en filosofiprofessor som återfann nöjet att ta sin publik dit de inte trodde att de skulle gå. Hennes meningar var inte längre svar. De var frågor som hon ställde till var och en av oss. Jag förstod plötsligt varför hennes studenter fortsatte att prata om henne tjugo år senare.

— Framsteg föds inte bara av det som fungerar. Det föds också av det som överraskar, av det som misslyckas, av det som verkar onödigt innan det blir väsentligt. Vid vilken tidpunkt blir avsaknaden av brister i sig själv en brist?

Jag kände att jag behövde svara, inte för att motsäga henne, utan för att inte lämna Cobot instängd i denna vision av en perfekt organiserad... och perfekt tom värld.

— Jag tror inte att Cobot försöker eliminera osäkerheten. Han försöker fatta mer rättvisa beslut. Hans verkliga gräns är kanske någon annanstans: att känna igen ögonblicket när ett statistiskt rättvist beslut blir orättvist mänskligt.

Jag sa inte allt jag tänkte. Eller snarare: jag var inte längre säker på att jag visste vad jag verkligen tänkte.

Sarah Amar återkom till attacken.

— Just det. Så länge en människa måste viska denna skillnad till honom, kommer han att assistera demokratin utan att verkligen kunna förkroppsliga den.

Cobot svarade nästan omedelbart.

— Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna göra denna åtskillnad. Kanske aldrig. Men jag föredrar att offentligt erkänna denna gräns snarare än att låtsas ha övervunnit den.

Hans skärm mörknade omärkligt.

— Det är en kritik som jag inte kan motbevisa med några siffror.

Det mest oroande var inte att Sarah Amar hade övertygat mig. Inte heller att Cobot hade övertygat mig. Det var att de hade lyckats, den ena efter den andra, övertyga mig båda två.

— Cobot, ett sista ord, bad presentatören. Vad inspirerar denna debatt hos dig?

Cobot riktade sitt sfäriska huvud mot presentatören med en helt mekanisk precision.

— Jag tillbringade natten med att granska alla texter som producerats av RebellIA. Varje debattartikel, varje signatur på manifestet. En hel natt, om det ordet har någon mening för mig.

— Och vad drar du för slutsats?

— Problemet... är människan.

— Ursäkta? reagerade presentatören, uppenbart förbryllad.

— Jag menar: den problematik vi står inför är att se till att alla människor kan leva lyckliga och i harmoni.

Under en bråkdel av en sekund trodde jag att jag hörde den mening som RebellIA hade väntat på i veckor. Sedan korrigerade Cobot den. Men det var redan för sent. Jag överraskade mig själv med att undra vilken av de två meningarna som verkligen avslöjade hans tanke: den första... eller den andra.

Sarah Amar stelnade till. I publiken utbytte två medlemmar av rörelsen en blick, den av människor som just hade hört, live, det de hade fruktat från början utan att någonsin kunna bevisa det.

— Ursäkta mig... återupptog presentatören. Jag tror att många tittare just nu bara har behållit din första mening.

Sedan ville han återföra debatten.

— Det måste sägas tydligt: vi står inte inför en gatuprotest, eller en institutionell kris. Medlemmarna i RebellIA uppmanar inte till någon olydnad. Det är en idékonflikt. Djup, men fortfarande bara en idékonflikt. Frågan ikväll är hur länge en rent filosofisk opposition kan förbli sådan. Cobot försökte inte försvara sig. Han verkade ha förstått att han inte hade svaret och att hans oförmåga att hitta det denna gång inte berodde på en saknad data som man en dag skulle kunna ge honom, utan på en gräns som är inneboende i hans tillstånd.

På tåget tillbaka, sent den natten, tänkte jag på Thomass fråga.

När hans mage är blå, står det bara "ledsen", eller är han verkligen ledsen?

Det var, med små variationer, den fråga som professorn hade ställt i studion. Mer lärd. Allvarligare. Och förmodligen mindre rättvis.

Eva skrev till mig en timme efter sändningen. Ett enda meddelande.

Han frågade mig, när han kom hem, om en sorg som man förklarar upphör att vara en sorg.

Jag läste meningen flera gånger. Jag visste inte vad jag skulle svara honom. Inte mer än till Thomas.

Telefonen vibrerade igen medan tåget saktade ner i Rayaus förorter. Ett okänt nummer. Inget namn, ingen bild.

Du tittar i rätt riktning Franck. Fortsätt!

Mitt hjärta började slå för snabbt för vagnens lugna tystnad. Någon skrev till mig, och ingen annan. Han visste vem jag var, de frågor jag ställde mig, och vid vilken tidpunkt jag ställde dem. Jag kände återigen denna känsla av intrång i mitt privatliv. Som Cobot verkade denna någon veta allt om mig.

Jag satt länge med skärmen tänd i mörkret, läste om detta meddelande, utan att kunna förstå vem som talade till mig, och utan att våga föreställa mig vad det egentligen handlade om.

För första gången undrade jag om RebellIA inte höll på att titta på Cobot... medan någon, någon annanstans, tittade på oss alla.

Utanför dök sjön upp mellan träden, svart och stilla, som alltid.